måndag 11 december 2017

Blod, ben och mjölk.

Det här med självförsörjning, och att ta till vara det livet ger oss. Idag är det blod, ben och mjölk. Det är vad vi får och vi tar emot det med tacksamhet. 😁
Blodet från våra grisar är ju redan vispat, silat och infryst för vinterns blodpuddingar. Benen sågade jag mitt itu idag och dom är redan kokta och uppätna. Det blev middag. *slurp* 😋Här har jag skrivit om märgbenskok tidigare: http://forsnashemmanvardagsliv.blogspot.se/2017/09/margben.html
Mjölken kommer från våra Lappgetter. Tja, dom sprutar ju inte mjölk så här mitt i vintern. Och vi driver inte heller på våra djur produktionsmässigt, dom får leva så nära det naturliga som möjligt.💗 Från början mjölkade jag inte alls mina getter efter oktober. Jag hade läst att dom skulle få sina över vintern. Sen, av en tillfällighet så hälsade jag på hos en av de Lappgets-genbanker som jag var ansvarig för och bonden berättade hur glad han var för att kunna mjölka getterna under vintern. Tja, han hade inte läst samma saker som jag läst och getterna mådde bra och mjölkade mitt i vintern. Så jag provade jag med. Och det har gått utmärkt. Dom mjölkar ju inte samma mängd under midvintern som under bästa betessäsongen på högsommaren. Men man får ändå mjölk och för oss räcker det lilla vi får.
För att bli helt självförsörjande på mjölk och samtidigt tillgodose getternas behov så får man se till att sprida ut parningen och tiden för killningen, för getterna måste ändå vara uppsinade (inte mjölkade) under ett par månader när dom ärhögdräktiga. Vi ser till att våra första getter blir parade i september för killning i  mars och våra senaste getter blir då parade ca 3 månader senare, vid lucia, för killning maj/början av juni. 👍
De sist parade getterna kan man mjölka fram tills april och vid det laget har de som killade först börjat ge lite extra mjölk till oss människor. Nu funkar det ju inte helt perfekt, ibland blir inte getterna dräktiga på första brunsten, men det gör inte så mycket om vi blir mjölklösa någon period. Vi är inga mjölkdrickare och äter bara begränsad mängd mjölkmat. 
Och framförallt, som jag alltid återkommer till som självhushållare, det som blir, det blir! Man tar det man får. Man gör något av det man har. Man äter det som finns, och  man blir SÅ tacksam i ett sånt läge. Och allt smakar gott. Allt! 😍

fredag 8 december 2017

Diska slaktmasken

Husmor diskar slaktmasken (bultpistolen), torkar och smörjer in. För det är ju jag som använder den, så jag är otroligt noggrann med skötseln. 😀
De största djuren vi äter (som getterna och grisarna) föds upp och slaktas av Husmor. Men jag får hjälp att stycka de allra största, grisarna. 👍 Mindre, vilda djur skjuts ibland om vi har tur av Husbonden på kombinerad nöjesjakt som ibland resulterar i nån middag.
Smådjuren på Forsnäs Hemman (Höns, kaniner ankor och gäss), som står för största delen av vårt proteintillskott sköter jag (Husmor) slakt/styckning av helt själv. Jag bedövar alla smådjur med hjälp av ett gammalt yxskaft och avblodar med min pålitliga favorit-samekniv, som jag ärvt av förre ägaren, Erland, som också gjorde kniven. 💗


onsdag 6 december 2017

Julen närmar sig och skinkan styckas

Husbonden sätter igång med grisstyckningen.
Absolut bästa fläsket som finns från våra fina Linderödssvin. Mer om dom och bilder på hur vi slaktar finns här: http://forsnashemman.blogspot.se/p/linderodsvin.html

söndag 3 december 2017

Skottar taket på växthuset

Jag skottade växthustaket idag, för andra gången vinter. Det har kommit ganska så mycket snö redan. Efter mycket funderande hit och dit kom jag fram till att det som verkar mest effektivt och varsam mot växthuset är en snöhyvel.
Turligt nog hittade jag en snöhyvel som verkade riktigt rejäl, med riktigt långt skaft och ganska så lokalproducerad. Från Piteå, ca 35 mil bort.

Och den funkar som en dans! Oj, så lättad jag är att det går så bra! För det känns lite svettigt att byggt något så dyrbart här i snörika Lappland och riskera att det ska gå sönder bara av snömängen. Men nu känner jag mig säker på att kunna hålla växthuset relativt snöfritt fram tills dagsmejan börjar värma oss.
Växthus från Hortums, 64 m2, kanalplast och takhyvel från Aljosmide i Piteå. Hela växthuset tar ca 15 minuter att skotta. Och sen måste man med jämna mellanrum också hålla undan snön på marken så det inte kryper ovanför grundmuren och börjar trycka in kanalplasten på sidorna.

torsdag 30 november 2017

Kaninbur på hjul- bildserie över konstruktionen

Vi har sen länge gjort klart vår kaninbur som funkar både som betesbur på hjul (skottkärremodell) under sommarhalvåret och som uppställd bur för att vara en vinterbostad till en kanin under vår långa Lappländska vinter (godkänd av Länsstyrelsens djurskyddsinspektörer). 👍
Så här bra har vi det i nya kombinerade betes/vinter-buren.
Här kommer hela bildserien i ett svep. Viktigt att påpeka nu först att själva den upphöjda och brädklädda bodelen är lika stor som lagen  säger att en kaninbur ska vara minimum. Det är DETTA som gör att den också är laglig som uppställningsbur på vintern. Vi har 30 cm höjd på den upphöjda delen. Vi gjorde så för att kaninerna lätt skulle kunna komma under bodelen för att beta när vi använder den som betesbur men, detta gör också att den följer kriteriet på att fungera som vinterbur. Där säger lagen att bodelen ska vara upphöjd nog att skydda från markkyla, men lagen anger inte exakt centimeter. När vi hade länsstyrelsens djurskyddskontrollanter här hos oss, så berättade jag detta för dom (för dom kunder tydligen inte lagtexten själva, men vi hade ju kollat upp detta noggrant innan vi byggde burarna). Dom mätte noggrant med måttband och så småningom fick vi ett dokument över besiktningen där dom bedömde dessa burar som helt OK. Kanske berodde det på att dom såg att alla kaniner mådde alldeles utmärkt och trivdes den kalla Marsdag dom var här och det var många minusgrader utomhus. 😀
Men lagen räknar inte alls hur stor utomhusyta man har till kaninerna, även om den som i våra burar motsvarar mer än tre gånger inomhusytan, och när det är uppenbart att kaninerna uppehåller sig på den utomhusytan mer än 95% av sommartiden och 90% av vintertiden. 💗 Nej, det är irrelevant som myndigheterna ser det, det är enbart den lilla upphöjda inomhusytan som lagligt räknas. Så Om du bygger en sån här bur, gör inomhusytan bara exakt så stor och hög som lagen kräver. För kaninerna, dom bedömer det helt motsatt mot myndigheterna!!!😳 Dom utnyttjar "inomhus" bara korta stunder när det är som allra kallast och blåsigast. Om det är helt eländigt väder här hos oss i Lappland, kallare än -33C och full storm och vi människor helst håller oss inomhus, så sitter våra Gotlandskaniner fortfarande obekymrat utomhus, mumsar hö och "njuter av vädret". 😅 Vi har ibland ÄNNU kallare, neråt -40C, och därför är det ju bra att dom har en inomhusyta och en bolåda med massor av strömaterial dom kan boa in sig i. Men den ytan behöver inte vara större än nödvändigt, för i kaninernas värld är det bara ett ställe där dom söker kortvarigt skydd, det är inte deras permanenta bostad, på något sätt! Det viktiga som dom ser det, är utomhusytan, rörelseytan.💪

Bildserie
Själva ramverket byggdes av standard 45X45 mm reglar.
Träkonstruktionens grund är snickrad.
Den allra viktigaste detaljen är metallfästena till hjulen och nästan lika viktigt att man fäster handtagen i metallsocklar. Det är hjul och handtag som gör att buren kan flyttas lättsamt, av även ganska svaga människor, som Husmor på Forsnäs Hemman som är en ganska svag kvinna. Och ju större hjul, desto lättare att flytta buren. Barnvagnshjul från 1970-talet är helt optimala.
Om man försöker fästa hjulen rakt i träet så kommer konstruktionen inte ens hålla en säsong. Det som gäller är att fästa hjulens fästen (och även helst handtagen) vid fyrkantiga metallsocklar som passar att trä över träkonstruktionens ändar.
Kanske det viktigaste arbete som görs på en bra betes-kaninbur. Svetsningen för att skapa socklar till hjul och handtag.
På följande bild har vi också fäst socklarna med hjulen och handtaget, och byggt på en ram av brädor undertill. Dessa brädor kallas "offerbrädor" för dom kan ju ruttna upp vartefter då dom ligger mot marken. Hos oss i Lappland har detta däremot inte alls inträffat ens efter 8 års konstant användning av våra äldsta burar. Offerbrädorna är också de vi fäster bottennätet mot. Bottennätet är ett punktsvetsat nät i storlek 5X5 cm, det är extremt viktigt för att se till att kaniner inte rymmer. Dom kan gräva sig ut under kanterna utan nät! Men den största risken är att man ställer buren på en inte helt jämn gräsplan (såna golf-greener är rätt ovanliga här i Lapplands glesbygd)😉. Och om man ställer buren på lite knöligt underlag så kan kaninerna helt enkelt kan pressa sig ut i en glipa. 5x5cm nät i botten omöjliggör det helt, samtidigt som det ger kaninerna maximal möjlighet att beta från den grönyta man ställer dom på. 👍

På nästa bild har vi monterat hela bodelen, väggarna är gjorda i vanlig köpt/grundmålad panel. Och båda taken är på plats. Det främre taken är av korrugerad plast. Taket på den upphöjda bodelen är av plåt. Vi återanvände plåt och behövde därför skarva och popnita en liten bit i ena hörnet. Det kommer inte påverka funktionaliteten, men har sparat mycket material som annars skulle belastat moder jord. Kolla särskilt dom stora hjulen som gör det lätt för även svaga människor (små kvinnor) att rulla burkarna över ojämna marker.

Kaninerna har flyttat in. Buren är perfekt för våra syften. Även om träden börjar gulna (se bakgrunden) så är delar av örta-ängen frodig och där kan kaninerna beta länge än, bilden är tagen sent i augusti.
Den färdiga buren och de nöjda innevånarna. Närbild på dom kan hittas allra högst upp i inlägget. 
 Nästa uppdatering kommer beskriva hur vi ställer upp dessa "betesburar" inför vintern. De utgör då burarna för våra avelshanar (och en del av slaktdjuren innan dom slaktas) och uppställningen är alltså OK´ad av länsstyrelsens djurskyddsinspektörer. På detta sätt har vi 9 burar som kan användas både som lättflyttade och lättskötta betesburar under sommaren OCH som lagliga vinterburar under den kalla årstiden.

tisdag 28 november 2017

Att avmogna i takt med sitt klimat

I så kallt klimat som vårt är det extra viktigt att välja att odla rätt växter. Det finns inte direkt nån växtlista sen tidigare för kallare än Zon 8, eller så kallt att vi inte ens får en siffra på zonkarta här hos oss i Kalla Nord.
Körsbäret avmognar inte, dåligt tecken. Den är inte härdig här hos oss.
Så jag har fått prova mig fram. Många träd och buskar som anses vara "de härdigaste" och som väl överlever i zon 7 har helt givit upp hos oss här på Forsnäs Hemman. Även i de bästa lägen vi kan erbjuda, skyddade och soliga. Jag har ständigt varit på jakt efter nya sorter. Man lär sig hålla utkik på ord som "tidiga, lågväxande, tål inlandsklimat och behöver inte så många soltimmar", man kan försöka sig på sorter från "Sibirien eller Kanada" även om de flesta av dessa också är mycket mer värmekrävande än vi kan erbjuda här i Lappland. Om det står Kamtjatka i någon växthistorik så tar ju hjärtat ett extra skutt. Det var så jag hittade mina älskade blåbärstry buskar, redan innan dom blev bärbuskar här i Sverige, på den tiden det bara var den vildinsamlade varianten som såldes som kuriös prydnadsbuske.

Man lär sig också en del dåliga tecken. Den här bilden visar ett sånt. Det är ett körsbärs"träd" som inte alls hunnit avmogna. Den här lilla förkrympta ruggen hör helt enkelt inte hemma här hos oss. Den fattar inte när hösten är på väg och när det är dags att börja tappa löven och tuffa till grenarnas nya och mjuka spetsar. Så här ser den ut nu i -22C, och i vår kommer hela nytillväxten från i år vara bortfrusen. Detta är körsbärssorten "Lettisk Låg" som anses vara den härdigaste och klarar -39C och zon 7. Intressant nog funkade den här sorten utmärkt när vi bodde i själva Vilhelmina tätort, bara 7 km från vårt nuvarande läge. Där växte trädet på sig för varje år och gav oss redan år 2 en handfull körsbär, en för varje familjemedlem att smaka och år tre fick vi över en halvliter! Ett bra exempel på hur olika lokaler i ett litet område har helt olika förutsättningar. Rent "formellt" på zonkartan ligger både Vilhelmina tätort och Forsnäs Hemman i zon 7, men min bedömning är att vårt förra hus snarare motsvarade zon 6 och vi nu alltså bor ca 2 zoner kallare, kallare än zon 8.

Här är en del tidigare inlägg jag skrivit om att odla i allra kallaste Lappland:
http://forsnashemman.blogspot.se/2015/07/reality-check-lapplandsk-odling-del-2.html
http://forsnashemman.blogspot.se/2014/09/talmodig-odling.html





lördag 25 november 2017

Ölandsgäss i snöstorm

Vi hade en rejäl snöstorm här i Lappland i förrgår. Det blåste som bara den och snön vräkte ner, eller rättare sagt blåste den också i horisontell riktning och gjorde att man kände sig sandblästrad om kinderna. 😁
Det är väder som inte så jättemånga av oss här på Forsnäs Hemman trivs med. Hönsen undviker att gå ut i onödan, likaså Lappgetterna och kaninerna, som ju ändå är lite mer framåt även i detta väder. Värst är väl vi människor. Så känsliga vårt djurslag är. 😜
Men det finns två djurslag här som inte kunde bry sig mindre, och som nästan ser vårt "skitväder" som värsta lyxspa-behandlingen. Det är våra Blekingeankor och så Ölandsgässen. 👍Filmsnutten ovan visar inte ens det värsta vädret, för då gick det inte att se gässen i all snöyra! Utan jag passade på att filma när det var en lite lugnare halvtimme mitt på dagen, sen tog det fart igen. Ha gärna ljudet på för att riktigt uppskatta vinden som viner!
Men gässen?
Dom vadade helt obekymrade omkring och vilade på sina vanliga platser under dagen, snöstorm eller inte! 💗

Här är ett tidigare inlägg när vi visar våra Blekingeankor i snöstorm.
http://forsnashemman.blogspot.se/2014/10/snostorms-ankor.html

tisdag 21 november 2017

Cilli i posten!

Härom dagen fick vi ett riktigt skumt kuvert. Det kändes mjukt och segt när man klämde på det. Det kändes "levande". Ingen känd avsändare. Jag kunde för mitt liv inte räkna ut vad det var.
Så det var ju en väldigt trevlig överraskning när jag öppnade kuvertet och hittade två stora (vad jag trodde var) paprikor, från min facebook-kompis Mikael. Och ännu gladare blev jag när jag läste det medföljande brevet. Det var nämligen inte paprikor utan chili-frukter. Av en sort som Mikael har odlat och tagit frö av i flera år, och som är hans mest härdiga sort av chili. Han kallar den för Tapas-chilli. 👍
Och ÄNNU gladare blev vi när vi delade och provsmakade frukterna samma kväll, i en köttgryta med getkött. En så fantastiskt god chili, precis lagom stark så att både jag (som älskar stark mat) och Husbonden som är lite mesig i det avseendet, tyckte att Tapas-chillin passade perfekt i köttgrytan!😋 Och den  har en fantastisk arom av röd, söt paprika som tydligt kommer igenom! Jag kan verkligen tänka mig att det är en perfekt chili till Tapas! Självklart kommer vi försöka odla denna chili i vårt växthus nästa säsong. Nu har jag strimlat och provat att torka resten av frukten. Och det gick mycket bra, den torkade snabbt och blev väldigt god så också. Och detta trots att en har så stora och köttiga frukter. 😁
Mikael berättade att plantan blir max en meter hög och buskig. Det ska bli spännande att se. En liten handfull med fröer kommer räcka för att att provodla denna sort i flera år, och om den är så bra som det verkar, ska jag absolut dela vidare. 💗


fredag 17 november 2017

Årets första frysa ägg

Idag inföll en viktig "gräns" i vårt självhushållnings-liv. Vi fick bara ett enda färskt ägg i hönshusen. Och vi har så pass få ägg i äggstället i köket att det var dags att ta upp en förpackning av våra första frysta ägg från i vår/somras.
Detta är ett av våra absolut bästa tips för självhushållare:  http://forsnashemman.blogspot.se/2015/04/frys-agg-och-bli-sjalvforsorjande-aven.html
Håll en (eller som oss två) fulla hönsflockar och frys överskottet av ägg under vår-sommaren för att sen äta under vinterns värp-uppehåll. Det är ett makalöst självhushållningsknep! Som att lagra solenergi tills mitt i vintern. Ha mer än de höns som behövs för att få tillräckligt med ägg i april-juli. Och frys överskottet för att sen äta i november-februari. 
Ett vanligt år hade vi inte behövt tulla på förrådet förens om 3-4 veckor. Men i år lät vi hönsen riva fritt. Det gick såklart inte lika bra som när vi hjälper till, det gick faktiskt uruselt. Så vi har inte några unghöns år som nu i höst skulle värpa nån månad till. 
Tamdjur är gjorda för att leva i symbios med oss "bönder". Nästa år kommer vi så klart hjälpa hönsen att få kycklingar och att få dom att överleva. Även tidigt på våren, vilket ger oss färska ägg även sent på hösten/förvintern. De kycklingar som föds i mars-april har två viktiga roller, dom ersätter "gamlingarna" som trillar av pinn under sommaren, och dom är så unga att de värper ända in mot julen, även här i Lappland, så dom är de som ger oss som sista färska äggen innan ägguppehåller vid december-februari. 


onsdag 15 november 2017

Vi provgror palsternacka

Vi har provgrott våra palsternacksfrön, för att se om dom är bra nog att dela vidare i föreningen Sesam. Man lär sig alltid nya saker inom odling och jag hade nog aldrig insett förut hur lång tid det verkligen tar för palsternacka att gro! 😲
Tre veckor i rumstemperatur. Med en väldig spridning. Det första fröet grodde efter "bara" ca 9-10 dagar och de flesta efter ca 16 dagar. Men ända upp till 24 dagar så grodde det sista fröet (som jag brydde mig om att vänta på). Så vid detta laget har 14 av 20 frön grott. Det betyder 70% grobarhet, och även om det troligen grott ett par frön till om jag härdat ut ännu längre, så tyckte jag att det räckte 👍 och slängde dessa stackars taniga plantor (som stått mörkt men varmt i mitt datorrum) i komposten.
Och erbjuder alltså palsternacka Halblange Weisse till Sesams årsbok. 😁

tisdag 14 november 2017

Växthuset byggs-bildserie

Här är en bildserie över de olika stegen i växthusbygget.













måndag 13 november 2017

Hälsar på hos mina tidigare Lappgetter

Som rikstäckande genbanksansvarig för våra fina Lappgetter vill jag försöka var så tillgänglig för mina genbanker som bara är möjligt. 👍 Det är ibland svårt med den tidsåtgång som vi har på Forsnäs Hemman för att kunna vara maximalt självförsörjande.
Jag, Sandra & Lars samt en grupp getter som består av Jijje och hennes två bockkillingar Tjovke & Tjaktje, Stjärnöga, Gåahtah och ungbocken Vihkele som jag just skjutsat hit för parning.  Tjovke & Tjaktje följde sedan med mig hem till Forsnäs Hemman. Grannen Zandra som också hjälper till med genbanken stod bakom kameran!
Så för att ge nybörjare det bästa möjliga stödet (och för att avlasta mig) så brukar jag försöka koppla ihop nya genbanker (alltså nybörjar-getägare) med mer erfarna genbanker i närområdet, en slags mentors-program. Varje nybörjare ska helst få kontakt med såna där härliga och kunniga personer som kan svara på frågor som gäller allt från akuta killnings-problem och spända juver till mindre akuta frågor som "OM getterna verkligen brukar stånga på varandra ibland, det verkar så elakt". 💗 (Och jo det är naturligt med lite stångningar och att högrankade getter visar hornen och det är sällan så elakt det verkar för oss människor).
Ungbocken Vihkele (som betyder "Viktig" på sydsamiska) som ska bli pappa till killingarna på Varpsjö genbank till våren. 
Och ibland är det ju jag som är den erfarna getägare som bor närmast och därför blir ju också jag en mentor ibland. Som för denna fina getgrupp i en utby till Åsele, vår grannkommun. Det är det unga paret Sandra & Lars, tillsammans med en nära vän och granne som agerar back-up (som också heter Zandra) som har bestämt sig för att skaffa några Lappgetter och bli genbank. Superkul! Och eftersom dom bor "granngårds" (mindre än 5 mil bort faktiskt och det är som att vara grannar här i Lappland) så är det ju jag som blir mentor.  😀

Efter lång kontakt under förra året, där jag tipsade om allt från hur man bygger en bra vinterhage som getter inte rymmer från, till hur man stängslar bra med elstängsel här uppe i Lappland och hur getter egentligen är att ha som husdjur så hämtade Sandra och Lars och grannen Zandra slutligen tre getter, varav en rätt nyligen fått två små bockkillingar, från oss på Forsnäs Hemman i Juli i år.
Tjovke & Tjaktje , tvillingbröder, hemma på Forsnäs Hemman igen! Så lika men ändå jättelätta att skilja åt. En har vita horn och vit rumpa. Medan den andra har svarta horn och grå teckningar på rumpan.
Och i går var det dags för dom att få en bock som kan stå till förfogande med att para deras getter, och samtidigt passade jag på att hämta hem de två bockkillingarna, som vid det här laget mest var jobbiga för sin mamma. Dom tillhör däremot en ovanlig linje och åtminstone nån av dom kan nog bli "användbara" nästa år i aveln.

För mig som genbanksansvarig, så är det SÅ härligt att få komma ut till medlemmar och göra en besiktning enligt punkt 7 i genbankskontraktet "Låta besiktiga sin djurhållning och anläggning om föreningen så begär". Det är så sällan jag får chans till det. Och för mig är det nästan aldrig en kontroll utan ett härligt möte och en chans att äntligen få sitta ner och ta sig tid och utbyta erfarenheter och kunskap för att vi ska kunna sköta våra fantastiska allmogegetter rätt. 👍 Vårt ovärderliga levande kulturarv.  

Ordlista: Nästan alla våra getter namnges efter sydsamiska passande ord. De som omskrivs i det här blogginlägget är:
Jijje- "Natt" på sydsamiska
Gåahtah- "Godis" på sydsamiska
Stjärnöga- killingen i filmen "Dunderklumpen" som vi tittade på just den kvällen hon föddes
Vihkele- "Viktig" på sydsamiska
Tjovke- "Djurunge"- på sydsamiska
Tjaktje- "Höst" på sydsamiska 





fredag 10 november 2017

Storverk invigs på 10-årsjubileumet!

Vi har bott på Forsnäs Hemman i tio år ganska exakt idag. 💗 Och som för att fira så fick vi inviga ett underverk! Vårt första riktiga växthus!!! 👍
Det är inte mindre än ett storverk som Husbonden nu har slutfört. 64m2 med kanalplast, 7 automatiskt öppningsbara vädringsfönster och en rejäl grund med både gjuten bas och två murade varv. Det skulle varit klart till första snön föll, och tja, han hann så pass. 😏
Nästa storverk (själva odlingen i växthuset) ska då alltså utföras av Hemmanets Husmor och det blir spännande att se vad som går att göra med det här bygget. Planerna är många, men jag har nästan ingen erfarenhet av att bygga upp odlingar med ett växthus som "nav" och resurs för allt från förodling till vinterskördar. Nu väntar vi bara tills första Mars, vilket är den dag då vi här i södra Lappland än en gång får uppleva 10 timmars ljus, vilket är det som växten minst kräver för att få kraft att sträcka på sig. 😀

fredag 3 november 2017

En smutsig liten hemlighet med vår odling

Här i Kallaste Lappand får vi ta till alla knep för att kunna odla allt vi kan för vår överlevnad. Nu ska jag avslöja en riktigt "smutsig liten hemlighet" som vi använder för vår potatis.
Gräver potatis i snön. Nedan finns en kort film som visar hur det ser ut.
Potatisodling sker här i Lappland under mycket snäva tidsramar, ofta har vi frostnätter mitt i växtsäsongen. En gång hade vi bara 3 veckor mellan sista frost för "våren" (den kom i veckan efter midsommar) och första frost för "hösten", som det året kom i mitten av Juli. Potatisarna blev bara stora som mandlar.
Men även rätt goda år, som i år, med nästan 3 helt frostfria, hela juni och juli och första höstfrost kom först sista veckan i augusti, så har vi ändå några specifika problem här i norr. Bland annat så tar det ofta väldigt lång tid för potatisarnas skal att tjockna, så att dom blir bra lagringsdugliga. Och som självhushållare har vi också enormt mycket potatis att ta upp. Och även om det är ett frodväxt år så planterar vi också rätt stora arealer, då varje stånd med all säkerhet ger mindre här i Lappland än i de södra delarna av landet.
Så jag börjar höstskörden av potatis ca den tredje veckan i september. Sen gräver jag allt jag kan. Men det tar tid. Jag är oftast ensam om potatisskörden, och större delen av alla annan odling, så det får ta den tid det tar tänker jag. Ibland fryser en del av skörden. Särskilt om jag har en sämre period i min autoimmuna sjukdom (Myalgisk Encefalomyelit).
Men bättre en förlorad rad potatis än att jag jobbar ihjäl mig, tänker jag.

Men jag HAR utvecklat en del Tips&Trix för att förlänga skördesäsongen maximalt. Först och främst att täcka så mycket som möjligt av odlingarna med överhuvudtaget allt jag har tillgängligt. Men helst inte fiberduk för den tål frosten dåligt. Alltså, den skyddar absolut lite granna från att kylan går ner i marken, men den går också sönder om man ska försöka avlägsna fiberduken när frosten varit framme. Onödigt, dom är ju dyra och kan användas om och om igen om man bara är försiktig med dom. Mina äldsta fiberdukar ärvde jag av min farmor som dog för 14 år sedan, och då hade hon använt dom i många år. Dom är iofs pensionsmässiga nu, men funkar fortfarande som kortvarigt krafs-skydd mot hönorna under tidig vår. Och dom låter jorden i bäddarna värmas upp fortare (ytterligare ett Lapplandsknep för att förlänga odlingssäsongen).

Så på senhösten drar jag fram allt från presenningar, till gamla lakan, plastsjok och till och med  enstaka gamla handdukar och bäddmadrasser om jag har något särskilt fint kålstånd lite för sig själv sådär. Den här täckningen hindrar kylan från att gå ner i marken. Och det är effektivt! Själva ytan kan frysa, men efter bara nån centimeter isskorpa så är det fin och lucker jord igen. Titta här på videon, det här området har legat under den blå presenningen som syns på filmen. Men om jag hade försökt gräva bara en meter utanför det området, så hade marken varit som sten.
Och där under den tunna isskorpan ligger kilovis med potatis samlade i stora högar i helt perfekt skick. De potatisar som legat lite ytligt och kanske frusit rensar jag ut, dom går inte till spillo. De uppskattas av både höns, ankor och grisar.

Och nu den lite smutsiga hemligheten. En hel del av potatisen odlas i nästan ren skit! Vi utökar vår odlingsareal för vart år och då lägger vi helt enkelt allt vår utgödslade skit på en viss plätt som nästa år blir odlingsland åt potatisen och kålen. Många hävdar fortfarande att potatis ska odlas nästan magert, absolut inte nygödslat och att det i så fall bara blir bladmassa och inga potatisar. Det stämmer verkligen inte hos oss.
Nästan ren skit, man ser fortfarande rester av halmstråna som getterna gått på. Och både potatis och maskar älskar det! 
Ju mer gödslat, desto större och finare potatisar. Och dom håller lika bra under vinterlagringen. På vårarna brukar jag försöka sprida ut alla gödselhögarna som vi lagt upp över vinter. De krafsas ut över en större areal, i ett så jämt lager som jag orkar. Men orken tar ju ofta slut tvärt på en ME-sjuk person och ibland blir det rätt rejäla högar kvar här och där. När vi sätter potatisen gör vi det i raka rader, och när vi passerar en rejäl hög skit, så hamnar det sättpotatisar där också. Och det är DÄR vi hämtar upp över kilot på en enda sätta. Precis från de sättpotatisar som hamnat i gödselhögarna. 

Och som en extra liten bonus så är just dessa områden, de välgödslade, de som fryser bort allra sist. Så för oss är målsättningen att skämma bort våra potatisar också. Dom och kålen får samma fina grund, men potatisarna är ju mycket mer lättodlade som dom har för alltid en särskild plats i mitt Lappländska hjärta, precis som för mina nybyggarförfäder.  Så här berättade Nybyggarfamiljen Arvidsson i Dåres på 1830-talet. Det är deras tredje år som nybyggare och dom har just kunnat få upp sin första mer rejäla potatisskörd. 

"Man erhöll så mycket potatis ur landet, att man fyllde båda lårarna i källaren till hälften. Det var välsignat.". Från boken "Nybyggares Dagliga Leverne" av O.P. Pettersson.

Familjen har redan tidigare i boken berättat om deras insikt att "med ordentligt med potatis i källaren så svälter ingen på hemmanet under vintern", och det är alltså i kallaste Lappland bara hundra år efter Alströmer först introducerade växten i Sverige.

söndag 29 oktober 2017

Lagra lök

En del frågor får man inget vettigt svar på, ens via att söka långt och länge på ackrediterade källor som institut eller vetenskapliga artiklar. Hur man bäst lagrar torkad lök under vintern, var en av de frågorna för mig. Än stod det "i rumstemperatur", än stod det "knappa plusgrader", oftast kring +5c.
Oavsett texten på burken så är det Potatislök Malvina vi ser. Burken är dock perfekt att lagra lök i. Särskilt i +5C.  
Tur har jag att jag kan experimentera själv. Förra vintern delade jag upp min potatislök som skulle lagras. Hälften i vårt kök (rumstemperatur) och hälften i ett frostfritt kallförråd som jag dessutom hade möjlighet att uppvärma med termostat till exakt +5C.
Resultatet av den vintern var tydligt, av lökarna i rumstemperatur så torkade en stor andel ihop, ca 25-30%. Av dom som förvarades i +5C så klarade sig alla, och blev fina plantor när dom sen planterades på våren. Så i år blir nästan alla förvarade där. Men inte riktigt alla för vad händer om strömmen går i mitt frostfria men kalla förråd? En backup måste jag ändå ha nån annanstans. Är det något mitt självhushållningsliv lärt mig så är det att man aldrig ska ha "alla ägg i samma korg".

Dessa på bilden är  potatislök Malvina som härstammar från  Byske i Västerbottens inland, nära Lappland. Vi fick 5 st pyttesmå sättlökar för två säsonger sedan, av Åldermannen (den ansvariga för lök-familjen) i Föreningen Sesam. Tanken var att vi skulle hjälpa till att bevara dom, i sin  ursprungliga närmiljö. Första året blev dom 21 sättlökar som alla klarade sig och detta år strax över 100 som alla verkar vara i gott skick inför lagring. Alltså i snitt lite över 5 lökar per 1 sättlök. Våra nuvarande är i storlek från de i vinbärs-storlek (som de lökar vi fick som utsäde först) till stora plommon. Dom är alltså inte dom största potatislökar vi odlat hittills, men dom är inte heller så mycket mindre än de övriga sorterna, och vi i kalla Lappland är också ganska inställda på att vi måste odla mer av mindre omfångsrika växter för att få samma skörd som i det mer "tropiska" syd-Sverige.
Läs mer om detta här:
http://forsnashemman.blogspot.se/2017/10/att-ratta-odlandet-efter-matsacken-och.html

Malvinas potatislök har ändå ytterligare potential, känner jag. Dessa lökar var de allra bästa att lagra förra året, även om vi hade lite väl få då för att dra några slutsatser. Dessutom har vi mer skötsel vi kan "slösa" på dom. Tipsen som finns i den artikel där Malvinas dotter Gertrud intervjuas efter att hon blivit förärad "Guldärtan" ger en del info som vi ska utnyttja än bättre de kommande åren.
Här har vi skrivit tidigare om Potatislök Malvina
http://forsnashemman.blogspot.se/2017/05/potatisloken-malvina-fran-byske.html

Och här är artikel som berättar om hur Malivnas dotter fick utmärkelsen guldärtan för sitt bevarande av denna unika sorts potatislök från vårt Kalla Nord.
http://www.lansstyrelsen.se/vasterbotten/SiteCollectionDocuments/Sv/Publikationer/2006/Norrbruk%20nr%203%202006.pdf

torsdag 26 oktober 2017

Skörd av Svartkål i Snö

Förvintern har anlänt, snöglopp. Och ändå fortsätter skörden här i Lappland. 😀 Vi har haft en fantastisk kålsäsong, inga hemska ryska kålmalar alls. 💗Undrar om man någonsin får uppleva såna här ljuvliga svartkålsplantor igen.👍
Vi passar på att göra ett favoritrecept. 👌 Gräddig, simmig svartkålspasta. Bra med pasta i former som lätt fångar upp den strimlade svartkålen och den goda såsen. Funkar också med alla former av mild kål och alla former av lök, så det är ett riktigt "självhushållnings-recept".

Recept (På Hemmansvis)
Ingredienser:
Pasta
Svartkål (eller annan mild bladkål). Vi har bl.a. använt spetskål, savoykål, tidig sommarvitkål, grönkål Westland Winter, och sibirisk bladraps "Red Russian".
Lök, det blir gott med allt från gul & röd lök, scharlotten, potatislök, eller olika bladlökar
Bacon eller annat rökt kött
Grädde
Salt och peppar
Citron

Så här gör du:
Koka pasta åt det antal personer du ska servera.
Under tiden pastan kokar så gör du såsen.

Hacka lök och bryn tills den mjuknar i lite fett. Lägg i finhackat rökt kött, t.ex. bacon.
Det får bryna tills du hunnit dra av kålbladen från bladnervarna. och strimla dom fint. Lägg i och låt mjukna och tillaga, gärna under lock några minuter. Red med grädde och krydda. Det sista man gör är att pressa över lite citronsaft. Det är jätteviktigt för den där perfekta smaken. Ungefär en halv citron till 4 personer är lagom.

Rör ihop allt med pastan och servera.
Jättegott!
Verkligen jättegott!


tisdag 24 oktober 2017

Getskits-skyffling inför vintern

En del skit måste man ta i rätt tid! 😀
Getskit  från båsen skyfflar vi ut precis nu, när rätt tid infallit. Innan det blir helt stelfruset så här halvvägs "inomhus", men efter det blivit så fruset i ytan på våra trädgårdsland att skörden är helt avslutad. DÅ är det rätt tid att rengöra ordentligt i getstallet innan vintern.
Vi har en enorm fördel i vårt traditionella getstall. Jordgolv!!! 👍
Det gör att vi kan bygga från grunden (jord). Och uppåt. Nu när vi skyfflat helt rent, ända ner till jorden, så bygger vi hela lager. Längst ner brukar vi ha flis som vi malt i vår kompostkvarn. Sen lägger vi på lastpappar för att få en luftspalt och efter den en grund av fina grankvistar och halm. Sen fyller vi på uppåt under vintrarna, ströar ovanpå getbajset, urinen rinner rakt igenom och tack vare jordgolvet och permafrosten under vintern så håller sig allt torrt och fräscht.
Sen ut med allt precis innan det är dags för vårbruken och gödningen kan gå rakt till den växande grödan.
Och så samma sak igen nu på senhösten då allt kan gå till att bygga upp jordvolym, mylla och gödning inför våren.👌
Så går allt runt, runt. Inget förfars. Stora delar av vardagen går åt att skyffla skit, men det är motiverande!  För vi har alltid målet i sikte. Förutom en ren och bra miljö för våra djur så är dom också enormt värdefulla för att skapa en fin och fertil jord för våra grödor. 💗

Tidigare inlägg om vår dagliga skit!
November 2016:Skyffla Skit
Januari 2017: Kaninpluttar i mängd
April 2017: Skitskyffling i Påsktider
September 2017: Vår Dagliga Skit!

söndag 22 oktober 2017

Rosa Rundpärer

Vi har redan 5 olika sorters gammaldags Lappländska potatisar som vi bevarar här på Forsnäs Hemman. Två mandel, 2 rundpärer och Kvikkjokks halvmandel. Men i våras drabbades jag ändå av habegär när jag fick se min kompis Saras rosa pärer som odlats i Sorsele under den senaste generationen. Innan dess, på 1980-talet så hämtades den från den jämtländska byn Häggvik, och den muntliga traditionen därifrån var att den ursprungligen kom från Norge. 😀
Så fina och vi fick bra skörd redan detta första år! Jag blir ju lite extra nyfiken.

Det finns ju rosa typer av potatis som varit ganska vanligt förekommande i norr. Kanske är det någon av dom. T.ex. Early Rose, men den liknar inte riktigt de bilder jag fått tag på av den sorten. Då snarare den potatis som kallas "Gammal Svensk Röd" som också kallas Västerbotten röd". Men ....jag är osäker. Jag har också fått förslag på den som kallas Rödgullöga, som främst sägs vara från Jämtland. Men den har jag hittat så få bilder på att det är svårt att avgöra.

De tydliga karaktärsdragen är att de små potatisarna är betydligt mer kraftfullt rosa än de stora. Och de de mellanstora har tydliga knallrosa och djupa ögon, där skotten kommer att växa från i vår.
Dom blommar nog inte varje år, vi fick inga blommor i år, men vi hade ju en kall och solfattig sommar. Men Sara berättar att när dom blommar så är det med vackra rosa blommor. Formen är väldigt rund och bullig, och den kan bli rejält stor, tydligen. De största här på bilden fyllde väl upp hela min handflata.💗
Köttet är riktigt gult och potatisen är väldigt mjölig när man tillagar den.
Den har en stark potatissmak. nästan grönsakssmakande. Mycket god.
Rosa potatisen ugnsbakad, med rökt lår från en Lappbock och finstrimlad grönkål 100% självhushållning i går kväll. 
Nån som har något tips? Eller vet vart man kan vända sig för att få gamla potatissorter artbestämda/ klassificerade?  👍

fredag 20 oktober 2017

Nya killingar på gång!

Det är getkärlek i luften. Idag fick bocken, Forsnäs Hemmans Njálgát*, träffa första villiga damen, Kraevies. Nu räknar vi fram 150 dagar och skriver in beräknad nedkomst 19 mars nästa år.
Getters kärleksliv är en rätt snabbt avklarad historia, i alla fall om man bara har en könsmogen bock, så att han inte behöver ta ut sig med att visa upp sig för get-damerna och kämpa mot en rival.
Hos oss bor getter och bockar i två hägn som gränsar till varandra. Då syns snabbt när en get är brunstig, hon vill inte lämna bocken på andra sidan stängslet och han står och nosar på henne, medan hon viftar frenetiskt på svansen för att sprida väldoften. Ibland kissar damerna lite också för extra parfymering.
Då är det dags att släppa in henne till bocken. Vid det laget är dom ofta så redo att förspelet består av 4 sekunders sniffande och munpruttande, sen hoppar bocken snabbt upp på geten med en stöt, sen är det klart. Själva kärleksaffären är över på en sekund. Man missar det om man blinkar.
Det tog mig över 4 år att ens få se en parning, fast vi nästan alltid haft kontrollerade parningar där vi tar över geten till bocken när hon visar att hon är redo.

*Njalgat betyder "Godis" på nordsamiska, Kraevies betyder "Grå" på sydsamiska.

onsdag 18 oktober 2017

Lilltuppen

Vi får sent omsider en enda lite kyckling i år, och det är en tupp!
Han har i alla fall två otroligt hängivna mammor och tycks klara sig bra trots att han kläcktes så sent.

torsdag 12 oktober 2017

Att rätta odlandet efter matsäcken och klimatet

När man bor i kallaste Lappland, som vi, så ser inte odlandet ut som i söder. Man måste fundera lite mer kring HUR man ska odla och VAD man ska odla. Här tar jag bondbönor som ett exempel. Det är en toppengröda för oss här i norr för dom är något så ovanligt som en rätt köldtålig och härdig gröda som också är proteinrik. 👍
Här på bilden visar jag två sorter. Den skidan som ser enorm ut är en utländsk sort som heter "Witkiem". Den ger fina plantor hos oss, men den hinner aldrig mogna ut helt. Det betyder att vi inte kan få egna frön av den, utan vi måste hela tiden köpa in nytt utsäde för att kunna odla dom här storväxta sorterna. De små skidorna i min hand är en lokal sort av bondbönor som helt enkelt heter "Lappland". Dom är pyttesmå i jämförelse. Skidorna är i ett lillfingers storlek, själva bönorna är som stora ärtor, Witkiem har bönor som är i storlek som vindruvor. Det är skillnad.

Så varför odlar vi då ändå denna lilla lappländska bondböna? Ja, det är inte alls bara hembygdsromantik.😀 Den stora skillnaden är att den oftast hinner mogna ut, den kan göra oss självförsörjande på riktigt, vi kan alltså både få äta den och få eget frö att sätta nästa år. Jag kan också misstänka att den liksom mycket annat som trivs och växer här uppe kan innehålla mer näring. Att dessa pyttebönor är mer näringstäta än de fläskiga Witkiem-bönorna. Men det är bara funderingar. En annan sak är smaken, alltså smaken! .👌Kanske är det som med jordgubbar och krusbär, det smakar så otroligt mycket bättre, det som växer här uppe hos oss, och det som hör hemma här hos oss.

Så när vi nu odlar i Lapplands kalla och karga klimat så måste vi ofta tänka oss att odla småväxta varianter av alla möjliga olika växter, för att dom oftast är mer snabbmognande. Och i det fallet får vi alltså också tänka oss att odla större arealer för att få samma skörd. Detta är en tanke man kan se redan hos våra nybyggarförfäder. Man spred ut sig vida, för varje familj behövde enorma mängder mark och skog för att kunna försörja sig. Det gick inte att bo lika tätt inpå varandra här i Lapplands vida skogar och fjäll som i det näringsrika plattlandet Skåne. 😉Vi på Forsnäs Hemman har inte hur stora marker som helst. Men vi skapar oss sakta men säkert större odlingsarealer för att kunna odla mer av våra härdiga inhemska, men inte så rikgivande grönsaker.  💗


tisdag 10 oktober 2017

Självhushållnings-glamour i oktober

Ögonblicksbild från en vanlig oktoberdag på självhushållningens Forsnäs Hemman. Elstängslet kring Linderödssvinens förra hage ska tas bort. Det är tre ruggiga plusgrader, nordlig snålblåst och på förmiddagen ett par timmars isigt snöfall som slipar kinderna råa. 😆
Inte desto mindre måste arbetet göras. 💪 Med en höst som slår regn-rekord så liknar också "hagen" en dyig lerbassäng, med härliga "ploppar" av grisbajs slumpvis simmande på ytan. Man hoppas att stövlarna är hela och balanssinnet i toppform.
Just på bilden kändes det senare lite tveksamt när leran sög fast stövlarna rejält. Observera den gigantiska högen med grisbajs snett framför mig. Inget man vill trilla i.😝

Glamour alltså! Som vanlig här på Hemmanet. 👍 Två saker gör mig ändå glad i det här läget! Snart är julskinkan bärgad! Och det finns inget godare fläsk än det som vi får från våra Linderödssvin. Sveriges gammaldags och härdiga grisras. OCH nästa år, då blir den här lerpölen mitt nya trädgårdsland! Oj, vad det kommer växa där, hoppas jag.

onsdag 4 oktober 2017

Rensa egenodlade fröer

Jag rensar våra egenodlade fröer med hjälp av frösållet som man kan köpa när man blivit medlem för föreningen Sesam (http://www.foreningensesam.se/). Just här rensar jag frö av den gamla härdiga kulturväxten Svedjerova som mycket möjligt kan ha rötter ända bak till den nordiska bondestenåldern.
På bilden syns den stora högen av fröskidor som jag repat av stjälkarna och skakat ur fröerna av för hand och sedan en mindre hög mörkt frö, och slutligen en del av det frösåll som jag använder för att rensa  och ibland storlekssortera våra fröer.
Jag har gjort en mycket kort film, där jag visar och berättar hur det funkar:



måndag 2 oktober 2017

Kärleksgåva sekatörhölster

Här är nog årets mest uppskattade gåva som jag fick från Husbonden i våras.👍 Inte sekatören, den har jag haft i över 10 år och den är fortfarande av toppkvalitet! Gåvan var själva höstret.
Och tack så mycket. 💗 Eftersom sekatören alltid hänger med, så är det så opraktiskt att gå omkring med den i handen helt tiden, eller lägga den i fickan. Man riskerar att tappa den och jag vet inte hur många arbetsoveraller jag har som fått ett "sekatörhål" i höger ficka.
Aldrig mer, för nu sitter höstret där det sitter, sekatören klickar ner tight och åker ingenstans och jag har den alltid så händigt tillhanda. 😊Kanske extra viktigt för mig som självförsörjare som inte använder den så mycket till att beskära träd och buskar, utan mer för att samla mat till djuren, röja buskage för nya hagar och ibland också skörda gigantiska spetskålsplantor med stammar på flera centimeters grovlek, som idag.😁

lördag 30 september 2017

Fördomsfria glada grisar!

Vi har inga "nassar" på Forsnäs Hemman. 😉Kanske särskilt bra att påpeka idag! Inga hatfulla typer kommer demonstrera hos oss. Våra fina svin gillar alla, oavsett hudfärg, precis som vi.💗
Våra tre Linderödssvin är alla kompisar och vänner, "Herr Tålig" och "Herr Modig" verkar inte ha nån uppfattning om att dom är rödbruna med svarta fläckar, medan "Herr Ampen" är vit med svarta fläckar. 😏 Och vi gosar lika mycket med alla tre. Dom växer och frodas på samma sätt, trivs lika mycket och är lika uppskattade medlemmar av vårt Hemman.😀
Vi (och dom) gillar olika, helt enkelt!👍Snacka om att inte ha några likheter alls med Nassar i Göteborg.

fredag 29 september 2017

Tips för rymningssäkra kaninburar

Kaniner har en tendens att kunna rymma. Jag har till och med en artikel som skrevs om oss för ett par år sedan där reportern tog ett foto på en förrymt kanin och skrev i texten om alla håvar vi har utställa på gården för att fånga förrymda kaniner. 😕 Men från ca 2 år tillbaks är det (nästan) helt slut på rymmarkaninerna.
Vad gjorde vi för att stoppa rymningarna? Vi satte tre lås på varje dörr. 😁Skjutlås, hake och vippspärr.
Det låter skumt men funkar faktiskt. Den vanligaste orsaken att kaniner rymde var att dörren till buren råkade stå öppen. Det hade ibland sin orsak i att marken hade "satt" sig under vintern och låsen inte passade perfekt. Eller slarv av oss människor. Med tre lås och en slags vana att alltid stänga alla tre låsen, så händer inte det längre. Även om vissa lås skevar under vintern så funkar alltid minst två och det är också sällsynt att man glömmer stänga båda, eller att två lås samtidigt "hoppar ur".
Så det förekommer nästan inte rymmarkaniner längre hos oss. 💗
Toppen! 👍

tisdag 26 september 2017

Häggmispelbär

Blomningen i våras skvallrade om att det kunde blir ett rekordår för våra häggmispelbuskar. Och nu  dignar buskarna.
Häggmispel finns i lite olika varianter. Alla kommer ursprungligen från Nordamerika. Den som funnits längst här i Sverige heter "Amelanchier Spicata". Den användes ofta som häckväxt i offentliga planteringar tidigare. Den har rätt små bär som inte är så söta, men fullt ätbara. En annan nära släkting har större, sötare bär i större klasar och kallas bärhäggmispel (A. Alnifolia). I Nordamerika kallas den Saskatoonbär. Dessa har numer i händerna på moderna växtförädlare fått än större och sötare bär och det säljs flera namnsorter, t.ex. "Smoky", "Martin" och  "Northline". Det finns många andra nära släktingar också, alla ätbara. De användes av indianerna och som ibland kallas "blåbärsträd".

Det här är bärbuskar/träd som fungerar mycket bra hos oss i Lappland, dom ger alltid mogna bär och de utvecklade namnsorterna ger också stora skördar, se bilden ovan. En riktig odlings-succé, med andra ord.
Blomningen under försommaren.